URSULA PRINTZ Mogensen
Formgivare och keramiker. Född 1920, död 1993. Ursula Printz kom som 17-årig flykting med sin familj från Tyskland. Hennes pappa var tysk violinist, mamman var judinna och pianist. Utbildning: 1939 blev Ursula Printz elev till Wilhelm Kåge på Gustavsberg och anställdes sedan som fajansmålare. Redan då målade Kåge och Stig Lindberg fajanser och behövde hjälp i ateljén. Printz knöts till Kåge som månade om talanger och hans kraftfulla stil överfördes till eleven. Printz prövade sig fram mellan måleri och formgivning. En serie frukostkoppar av gammal gustavsbergsmodell fick en osvenskt kraftig dekor med blomster och kurbitsliknande rankor. "Ursula var oerhört skicklig på penselmåleri och hade sin egen stil", säger formgivaren och gustavsbergskonstnären Karin Björquist, som i slutet av 1940-talet målade fajanser tillsammans med Printz. Med kraftig penselföring, stora linjer och bandmönster i flätade rutor kom Printz att utveckla en egen profil i fajanseriet och fick därför äran att kunna använda en egen gul färg på studiohanden. Printz arbeten märktes med gul hand och hennes signatur: en liten ormliknande krumelur, efternamnet eller initialerna UP. Utställningar: Efter succéutställningen "Fajanser Målade I Vår" i maj 1942, behövde fajanseriet utöka och man anställde nya målare. Printz blev föreståndare. Det var en knepig position mellan Kåge och Lindberg i ett skede då maktpositionerna mellan dem förskjöts. Kåge stödde och uppmuntrade Ursula Printz och det gillades inte av Stig Lindberg som var en uppåtgående stjärna. 1949 tog han över ledarskapet av studion. Minnena av Ursula Printz är varma. Hon umgicks med familjen Anders och Yvonne Liljefors, gick på språkkurser och spelade violin i Gustavsbergs orkester. En av kollegorna på fabriken berättar: "Ursula fanns där, stilig, mörkögd". Ofta klädd i vitt svävade hon fram genom argentasalen.Stipendier: Ursula Printz vann Svenska Slöjdföreningens pris för sina fajansfiguriner, ett par i folkdräkt (med funktion som ljusstakar). De ingick i en handmålad kollektion figuriner, bland annat en läsande man med instrument och plunta i bakfickan, en torgdam med hund och blommor, arbeten som uppskattades i ”fyrtiotalets intima heminredning”. De göts i rödgods, glaserades vitt och målades av Printz. Men intresset på fabriken för figurinerna tycks ha varit lågt, även om folkdräktsparet gick i ateljéproduktion flera år in på 1950-talet. En ny formvärld stod för dörren med nya ideal och material. Unga vassa armbågar dök upp: konstfackare och designers, Karin Björquist och Mari Simmulson. Ursula Printz fick svårt att hävda sig i det Lindbergska klimatet efter Kåges abdikation. 1951 beslöt sig Ursula Printz att lämna Gustavsberg. Stig Lindberg försökte få henne att stanna genom att erbjuda en egen ateljé, men hon lämnade Sverige för arbete hos Den Kongelige Porcelainsfabrik. Där stannade hon i bara två år. På fabriken träffade hon den danske keramikern Jørgen Mogensen, paret gifte sig och fick en son. 1954 öppnade Printz en egen verkstad i Holte där hon från 1967 arbetade tillsammans med sin man. Det gick ett rykte om att de skulle ha försökt att göra "världens största keramikkruka", men att den förstördes av vandaler. Spåren bleknar. En utställning på Kunstindustrimuseet i Köpenhamn 1977, då Ursula Printz var 57 år gammal, var antagligen en sammanfattning av hennes verk. Kollektionen av figuriner är det man från svenskt håll främst förknippar med Ursula Printz. Figurerna är föråldrade på ett charmigt vis, omgivna av folkton och ljuv blomsterdoft som ur en sagobok. De tycks framställda i en dröm om en pastoral idyll långt borta från världskrigets slagskugga, flyktinglivets rotlöshet och arbetsplatser i främmande land. Den gula studiohanden: en doldis på Gustavsberg=Ursula Printz. Gustavsberg var en talangmagnet. Från hela landet kom unga begåvningar som genom skolor, journalfilmer, artiklar, rykten, arbetsförmedlingen, hade hört talas om den sjönära, fantastiska porslinsfabriken med dess målarsalar, artistiska miljö och berömda ledare. De flesta fick inte plats, några fick jobb, en handfull blev kända, andra blev praktikanter en tid för att sedan gå vidare.