ALFRED NILSON
Bildkonstnär och konservator. (Adolf ALFRED Hilmer). Född 8 april 1888 i Stockholm, död där 14 juni 1953. Utbildning: Caleb Althins målarskola, samt i utlandet. Alfred N fick sin utbildning till konservator som medhjälpare åt A Norblad, en av tidens främsta konservatorer, i samband med en översyn av S:t Göransgruppen i Sthlms Storkyrka. Här kom han genast i kontakt med den ledande teoretikern och föregångsmannen inom den moderna kulturminnesvården i landet, den blivande riksantikvarien professor S Curman (bd 9). Under det konserveringstekniskt viktiga arbetet med skulpturgruppen introducerades han i den för dåtiden helt moderna konserveringsuppfattning som i Sverige etablerades genom Curman, bl a efter en lång resa på kontinenten vid sekelskiftet. Till hans främsta insatser hör de stora och tidskrävande konserveringsarbetena på Kungligaslottet, Karlbergs slott och Hagapaviljongen samt Läckö slott i Västergötland, men hans uppdrag innefattade även restaureringsuppgifter i många andra såväl offentliga som privata byggnader. Antalet kyrkor som blev föremål för åtgärder av honom och hans verkstad uppgår till ca 200 (bl a Vendel och Härkeberga i Uppland). Uppgifterna varierade från lösa liturgiska inventarier, av typen altarskåp och predikstolar, till hela restaureringsuppdrag. Bland dessa skönjes kanske en viss koncentration till Mälardalens medeltida kyrkor och deras muralmåleri. Här fanns uppenbarligen ett samband med den samtidigt kontinuerligt pågående utforskningen av medeltida kyrkomåleri under ledning av Curman och H Cornell (bd 9). Uppenbarligen har hans samarbete med konsthistorikerna haft betydelse både teknik-historiskt och i viss mån som en förutsättning för den parallellt pågående ikonografiska tolkningen av de bildmässiga utsmyckningarna i kyrkorna. I samband med dessa uppdrag fördes grundläggande resonemang om konserveringsåtgärdernas mål, alternativa behandlingsmetoder och konserveringsetiska överväganden. Genom de intima kontakterna med antikvariska företrädare blev han i sin generation den kanske förste och främste utövaren av en modern konserverings teoretisk metod. Härigenom kom hans konserveringspraxis att karaktäriseras av ett diagnostiskt betraktelsesätt med undersökning och analys av de skadade objekten samt med en åtföljande omsorgsfull dokumentation av objekt och utförda åtgärder (fotografering före, under och efter dessa). Ingreppen syftade till så små åtgärder som möjligt och, med beaktande av materialets dokumentativa egenskaper — bl a genom att lämna lakuner - till att ej utföra alltför fantasifulla och påträngande retuscher. hans konserveringsmetod byggde på en klart vetenskapligt orienterad uppfattning om konserveringsprocessen. För senare ingrepp är detta slag av dokumenterade sakliga observationer ovärderliga med hänsyn till bla uppkomna skador. I allmänhet avslutas rapporterna kortfattat med en fras av typen "arbetet har utförts efter de principer, som av Riksantikvarien förordas". Denna konserveringsteoretiska grundsyn formulerade han på följande sätt: "Målet var att finna en metod genom vilken målningarnas äkthet och historiska värde kunde bevaras utan att den konstnärliga helhetsverkan gavs till spillo. Problemet har lösts så att skadade eller försvunna ornamentala detaljer, om vilkas utseende absolut inga tvivel kunna råda, kompletteras i den mån detta av arkitektoniska skäl anses önskvärt. Målningarnas färger förstärkes endast där det är oundgängligen nödvändigt för kompositionens sammanhållande. I historiskt och konstnärligt hänseende mera känsliga detaljer såsom ansikten, händer, viktigare dräktdelar o dyl kompletteras däremot ej. För att de nymålade partierna vid en senare undersökning lätt skola kunna skiljas från originalmålningen, utföras de förra i ett annat maner än de sistnämnda" (Hantverkets bok s 159). Det var därför naturligt för honom att även introducera moderna tekniska hjälpmedel för undersökning av målningar, såsom användning av röntgenfotografering med egen utrustning (1931) och ultraviolett bestrålning, för att analytiskt åtskilja olika målningsskikt. Han var även en gediget förfaren hantverkare av traditionellt snitt med ingående kunskap om olika material och deras verkningssätt och om nödvändiga hantverkstekniker. Sin djupgående kompetens redovisar han utförligt i den grundliga översikten Målning i äldre tider och restaurering (Hantverkets bok). Sina erfarenheter och uppfattningar delgav han inte enbart sina medarbetare och antikvariska kontakter utan även allmänheten i olika sammanhang, t ex i form av föredrag. Vid sidan av sin konservatorsverksamhet ägnade sig N även i viss utsträckning särskilt under senare delen av sitt liv åt konstnärlig verksamhet, både oljemåleri och akvarell, med motiv i form av landskap, stilleben och genremålningar. Offentligt visades N:s arbeten vid en utställning hos Bukowski i Sthlm 1947. Mer omfattande var de uppdrag han fick i tex Bromma vigselkapell, Sthlm, och Ekshärads kyrka, Värmland.
Författare, Jan Rosvall. (C)Copyright, Författare, Jan Rosvall.
A Alfred H Nilson, urn:sbl:8922, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Rosvall), hämtad 2014-10-05.
Författare, Jan Rosvall. (C)Copyright, Författare, Jan Rosvall.
A Alfred H Nilson, urn:sbl:8922, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Rosvall), hämtad 2014-10-05.