WINTER HANSSON
Dalmålare och Kurbits. (WINTER Carl). Född 1777 i Yttermo by i Leksands socken, död 1805, räknas till de främsta dalmålarna. Winter Carl Hansson började måla redan i 14-årsåldern och hade alltså en aktiv period mellan 1791 och 1805, då han dog, 28 år gammal. Han kom tidigt att anses som en av de främsta, om inte den främste, av dalmålarna och framhölls som sådan av Gustaf Ankarcrona som forskade om Winter Carls måleri i början av 1900-talet. Han verkade i en tidig fas när dalmåleriet var under utveckling. Winter Carl gav sig ut på målarresor i Leksands och Rättviks socknar och även i Folkärna i södra Dalarna, men vad man vet inte utanför landskapet. Han anses vara påverkad av Jufwas Anders Ersson, en av de tidigaste dalmålarna. I sin tur har han påverkat många av de senare dalmålarna och har varit mycket betydelsefull för målarna från den till Yttermo närliggande byn Ullvi, särskilt har han påverkat Back Olof Andersson. Orsaken till dalmåleriets snabba uppsving i socknarna Leksand och Rättvik var att två begåvade målare, en från vardera socknen, på 1780-90-talen gjorde sina märkliga insatser. Den äldre av dem var rättvikskarlen Målar Erik Eliasson (1754-1811) i Utanåker och den yngre var Winter Carl Hansson. Hansson var ju född i Yttermo Leksands socken och räknade sig som leksandskarl, vilket han omvittnar genom sin signatur. Sina främsta verk skapade han emellertid i grannsocknen Rättvik, där flera rumsinredningar av honom är kända. Ingen av dem har fått förbli i ursprungligt skick, men vissa enheter, som till exempel målningarna i Bingsjö kapellförsamling inom socknen, i Folkärna socken i södra Dalarna och ett förhållandevis stort antal fragment, gör det möjligt att bedöma hans konstnärliga insats. Modern var född i Utby, byn som älven tog, i Leksand och sonen var verksam både här och i grannsocknen Rättvik, där han tog intryck av den mer än tjugo år äldre Målar Erik Eliasson i Utanåker, vare sig de båda målarna personligen känt varandra eller ej. Han fullföljde sålunda rättviksstilens äldre traditioner. Men familjen stod genom ingifte även i nära förbindelse med målarbyn Ullvi på andra sidan älven, och det är dock som leksandsmålare Winter Carl Hanssons konstnärlighet når sitt höjdläge. Här framstår han trots sitt kort utmätta liv som en nyskapare i geniklass. Att orientera sig bland dalmålningarna är som att lustvandra i en exotisk trädgård med blommor och kurbitser. Han infogade sig och utvecklade traditionen i den folkliga konst som hade sin höjdpunkt just kring 1800. Under senare delen av 1790-talet utvecklades han hastigt till kurbitsmålare. Färgskalan var ljus och klar med en förkärlek för smultronrött, grått, gråblått och gult. Winter Carl Hansson arbetade både med enkla motiv i sina målningar som blommor i vas och med mer fantastiska "solur", blad och stänglar. Till och med små fåglar förekom i hans kurbitser. Bibliska motiv var vanliga teman i målningarna, som i till exempel Bröllopet i Kana, målad i limfärg på väv omkring år 1795, och som nu finns på Dalarnas museum i Falun, eller Elie himmelsfärd i Stiftelsen Danielsgården i Bingsjö, 4 mil öster om Rättvik. Elia förekommer senare i Erik Axel Karlfeldts dikt Elie himmelsfärd som ingår i diktsamlingen Fridolins lustgård från 1901. Det berättas om Winter Carl Hansson att han var "bra målare, för när han målade takrosetten visslade och sjöng han och nästan dansade på bordet som han stod uppkrupen på". Den typ av allmogemåleri som Hansson målade saknar egentligen motsvarighet någon annanstans och knyter an till medeltida traditioner, till det tidiga kyrkomåleriet. Många av dess utövare var anonyma. Winter Carl Hansson målade både lösa föremål och dekorationsmåleri på väv, papper eller träpanel. Ofta, som typiskt är för dalmåleriet, i sammanhängande rumsinredningar. Tretton av Hansson målade rumsenheter är bevarade, helt eller delvis, i Leksand, Boda, Rättvik och Folkärna. Dessutom finns ett betydande antal enstaka målningar. Runt 60 målningar är bevarade. Återkommande motiv är Bröllopet i Kana, Salomos dom och det motiv han kanske är mest känd för, Ålderstrappan. Då Winter Carl Hansson målade Ålderstrappan 1799 stod han på höjden av sitt konstnärskap. Målningen visar människoparets uppstigande och nedstigande under svällande kurbits och avlövad, risig stam. Karakteristiskt för Winter Carl Hansson är de kottformade träden och klädedräkt i gustaviansk stil. Hans använde sig av olika bårder, men han står för ursprunget till det som sedan kom att bli känt som "Ullvi-bården". Ullvi-bården är en karaktäristisk sicksackbård nedtill på målningen med horisontala blomslingor. Dekorationselementen har en varierad kurbitsmålning i färger av blått, brunt, gult och tegel, ibland utökad med en blank grön färg. Hans dödsorsak angavs i kyrkobokföringen som "bröstfeber eller förkylning".
Bild: Ålderstrappan i kurbitsmåleri av Winter Carl Hansson i Danielsgården, Bingsjö, 1799.
Bild: Ålderstrappan i kurbitsmåleri av Winter Carl Hansson i Danielsgården, Bingsjö, 1799.