IDA MALM
Träkonstnär. Född, ”Vattsmedjan” Vade den 30 aug. 1893. Flyttade vid 6 års ålder till Trösten där hon växte upp, död i Bergsjö 23 juni 1974. Hon skar ut tavlor i trä med ”liv i” naturligt färgglada och med motiv hämtade från sin egen hembygd. Fadern var möbelsnickaren Jon Erik Berglund och modern Kristina Öst, syster till riksspelmannen Jon Erik Öst. Redan som ung började hon snida på de möbler, som fadern tillverkade. Så småningom utvecklades hennes konstnärliga egenskaper. Hon började tälja gubbar i trä. I samband med giftermål år 1924 flyttade makarna till Bergvik i Bergsjö, där fru Malm sedan verkade till sin död. Hennes trätavlor rönte stor efterfrågan, men då priset var satt så lågt som 1:50 per styck gav det ringa inkomst. Under makens långa sjukdom och efter dennes bortgång år 1941 tvingades hon till massproduktion för att klara försörjningen av familjen om tre barn. Om denna massproduktion yttrade fru Malm vid ett senare tillfälle ”Det var en nödåtgärd för att klara familjen, jag hoppas jag fått förlåtelse”. Hon ansåg med andra ord att det var ett snedsprång från konstens väg. Med åren utvecklades hennes talang. Ida Malm blev känd bland konstintresserade och konstnärskretsar. Hon erbjöds att ingå i svenskt Konstnärslexikon. En framgång hon verkligen uppskattade högt. Hennes förnämsta arbetsverktyg var klubban, skärjärnet och penseln. Arbetsmaterialet var virke av al, asp och lind. Det sista träslaget, som var svårast att få tag i ansågs emellertid vara det bästa. Lätt att skära i och samtidigt det träslag som gav den vackraste ytan. Utan överdrift kan man nog säga att Ida Malms tavlor på ett färgglatt och genuint sätt skildrade motivet ofta på ett humoristiskt sätt. Allmogeliv, Den hemtrevliga miljön i fäbodstugan, Prästens husförhör, Drängens smygfriande till pigan, Det vilda hälsingelivet, Tavlor av interiörer, som på sätt och vis blivit en samhällsskildring av seder, bruk och tilldragelser. Inspiration kunde komma när hon minst anade det. Då kom penna och papper fram. Hon ritade nämligen alltid upp motivet på papper och sedan kopierades detta på trä, så småningom det fristående figurskulpturer. Gubbar och gummor. Att dessa inte alltid uppskattas av en del bergsjöbor framgår av följande historia hon själv berättat: Jag hade varit på ”Hunnskinnet”. En gubbe lite glad i hågen säger till sin kamrat när han får se mig: ”Passe dä gösse sa inte Ida skär åv däj”. Ett tillfälligt besök i Enånger gamla kyrka gav bestående intryck. Sedan skapade hon madonnor, änglar och venusstatyer. Ett av Ida Malms förnämsta arbeten torde vara ”Madonna med barnet”. Denna statyett tilldrog sig stor uppmärksamhet vid en utställning av Ida Malms alster i Historiska Museet i dec. 1969. För denna utställning fick hon mottaga det praktfulla bildverket ”Stockholms Museer”. Någon utställningsverksamhet utanför socknens gränser förekom ej. Såsom tack för en intressant utställning i Hälsinglands Museum i Hudiksvall fick hon i april 1970 mottaga Museets speciella hederstecken ”Norralamannens knappar i guld”. Ida Malm var säkert en lycklig människa på sitt sätt även om tillvaron inte alltid var alltför gunstlig mot henne. Hon levde med och gladdes åt sina motiv. Vad skulle inte hon ha kunnat åstadkomma om hon kunnat fånga andra motiv, fått resa ut se andra vyer, inspirerats av andra bilder än de som fanns i de trakter hon levde hela sitt liv. På äldre dagar uttryckte hon väl slika tankegångar. Hon lär ha sagt: ”Den värld man lever i på en sådan här liten plats blir ganska tråkig i längden. Man anar att det finns en hel del ute i världen som skulle kunna ge inspiration och arbetsglädje. Men blir man äldre resignerar man och gör det bästa av tillvaro”.
Text: Gunnar Quick
Text: Gunnar Quick